Nothing else compares

Jag är rädd att jag är fast. Har ingen aning om hur jag ska rycka mig loss. Antar att tiden är min enda hjälp här, och hoppas den kan börja hjälpa snart. Är den här smörjan jag skriver för sentimental för att vara läsbar, så låt bli. Är du som läser en av dem som glädjs åt att se hur kasst jag mår, läs inte.
Tro inte att jag gråter mig till sömns varje kväll, det gjorde jag bara första natten helt ärligt. Och jag skäms inte för att erkänna det. Det här sitter djupare än tårar, jag förväntar mig inte att någon ska förstå för jag vet inte själv hur jag bearbetar detta. Jag går upp ur sängen på morgonen och segar mig igenom varje dag för att jag vill att tiden ska gå. Det är det enda jag vaknar för. Så just nu känner jag ingen glädje. Men jag ger inte upp för jag hoppas på att den ska komma någon dag, att jag ska kunna känna att allt är inte alls meningslöst. Finns inget svar på hur lång tid det kommer ta, och tror inte jag vill ha något svar heller. Det skulle bara få tiden att gå ännu segare.
Just nu känner jag ingen sorg direkt. Jag känner ingenting alls, inget mer än att jag är tom. Kan inte förklara alls. Jag skulle nästan hellre vilja ha tårar rinnandes, då skulle jag iaf känna något. Men jag är tom på det också.
Det skulle vara skönt om jag slog i skallen såpass hårt så jag tappade minnet. Så jag bara skulle kunna börja om igen. Vad ska jag ha att minnas när det bara var mig det var betydelsefullt för, vad är det för mening. Det gör bara allt dubbelt så plågsamt, jag får lida för bådas delar. Som att du bara kastade ditt lidande åt sidan direkt, och lät det hamna på mig med flit.
Jag kan tyvärr inte fixa så jag tappar minnet. Så jag får brottas fram och tillbaka med tiden istället som är min enda utväg men också det jag inte pallar att stå ut med mer.